Skolstart!

Idag var den stora dagen kommen. Skolan börjar! Det har varit blandade känslor för Siris del och igår låg hon och grät och saknade sina kompisar och, allra mest, sina kusiner. Det hela började med något helt annat som hon var ledsen över, men jag misstänker att hon tänkte mycket på skolan som skulle börja och alla nervösa och helt okända känslor som flyter runt i den där lilla kroppen.
Själva har vi ju varit helt övertaggade och förväntansfulla och bara längtat. Men det är klart att det är massa både stora och små tankar när man flyttar till ett helt annat land och ska skaffa sig en helt ny bank med vänner, något som verkligen inte har varit bristvara hemma i Sverige.
Även om vi pratat mycket om detta så blev det väl inte verklighet förrän igår.
Oscar däremot, har nog inte förstått alls att han ska byta förskola. Det har i alla fall inte varit något som har tyngt honom. Men han tar verkligen efter sin storasyster i allt och igår vid sagostunden innan läggdags så satt han och pratade om hur mycket han saknade sin Mathilda, Nisse och Felicia på förskolan hemma i Sverige.
Vi har verkligen kommit in i semestersvängen med både morgontider och kvällstider, så att kliva upp innan klockan sju har inte hänt sedan vi kom hit. Men det sköna var att kliva upp innan klockan ringde i alla fall, och det är nog ett tecken på att även jag kände mig ganska förväntansfull, nyfiken och lite nervös inför vad det var vi hade gett oss in i.

Morgonen flöt ändå på riktigt bra och barnen ville verkligen komma iväg till skolan, so far so good.
Dagen idag var egentligen ingen vanlig dag. Det var upprop och presentation av lärare och elever.
I Siris gäng är de 6 st elever (mellan åk 1-6) för tillfället, vilket känns som en kanonstart. Det kommer komma fler elever senare under hösten så klasserna kommer delas upp.
I Oscars grupp var de fem tror jag, inkl Oscar så det kändes också kanonbra.
Jag tror att båda två kommer trivas jättebra och få många nya vänner genom året. Lärarna verkar också super och nu känns allt lite lugnare och stabilare i sinnet när man fått sätta sina första känslor på något man inte riktigt visste så mycket om.

Igår var den första dagen jag faktiskt frös. Vi var nere på stranden och som vanligt lekte Siri och Peter delfiner i vågorna, medans jag och Oscar höll oss i vadnivå och plaskade lite vid strandkanten, retade upp lite krabbor från sandhålen och letade efter snäckor.
Vi såg att det började svartna på himlen, men hade ändå en plan att åka till den lilla affären, där man kan hitta en och annan svensk produkt. Vårt mission; KALLES KAVIAR. Vi tuffade dit i vår sarang och handlade det nödvändigaste, inkl Kalles och gröna oliver, och sedan styrde vi vår kos hem. Det började att regna lite smått, till att övergå i ganska mycket regn. Peter brassade på med moppen och visst, det var ju skönt att komma hem fortare, men regnet piskade en i både ansikte och kropp och där satt vi i våra blöta saronger och badkläder, helt dyngsura, och frös en aning. Men vad gör väl det när man är i Thailand 😎.
Precis när vi hade kommit hit till byn, så pratade vi om ormar. Vi diskuterade om det finns orm i just detta område av Thailand, och kom fram till att det inte borde finnas så mycket orm här, men informerade ändå barnen om att vara försiktiga. Inte gå i högt gräs eller intill dikkanterna eller ge sig in i buskage osv, Peter tyckte jag bara skrämde barnen med att säga så, men jag tycker ändå att det är bättre att de ska veta vad de ska undvika, eftersom ett ormbett faktiskt kan betyda döden i detta land.
Jo, men vad är det vi stöter på i vår spurt hem i ösregnet. Om inte en orm. (Förhoppningsvis en väldigt död orm, men ändå för troligtvis bara några minuter tidigare, en livs LEVANDE orm)
Japp men då har vi fått svar på denna ovisshet. Så på med respekten för det Thailändska djurlivet. Framförallt regniga dagar, men självklart alla dagar, just in case.

Det känns ju i alla fall tryggt med fem katter på altanen som jagar bort de större djuren, och våra små miniödlor i taket som håller insekterna borta 😍.