Utan att det blir tråkigt såklart.
Förra veckan var energin inte direkt på topp och det blev väl en 3 st lite halvdana träningspass som inte ens är värt att anteckna. Det kan ha att göra med att det var fruktansvärt varmt, och dessutom att jobbet ändå tar ganska mycket energi. Även om dagarna inte blir så stressiga så blir eftermiddagarna och kvällarna ganska tråkiga. Det blir tråkigt för den som måste jobba och det blir tråkigt för den andra som måste vara själv med barnen och matlagning. Inte för att det är tråkigt att vara med barnen, men det blir lite roligare om man är två och vi märker på barnen att de faktiskt behöver oss båda på kvällen. De kräver uppmärksamhet som man inte kan ge när man jobbar eller lagar mat och det känns lite tungt.
Men nu har vi full styrka hemifrån så det kommer förhoppningsvis förändra vår vardag.
Vi inledde förra veckan med en massage på måndagen. Det kanske var därför man inte orkade komma igång med träningen. 😜 Det var riktigt bra massage, så vi passade på att avsluta veckan i fredags med en till. Vi tog sarangen till Klaeng, närmsta staden, i torsdags. Vi skulle inhandla presenter till det kommande födelsedagsbarnet (Oscar) som fyllde 3 i fredags. Vägen dit är väl ca 1.2 mil från oss och vi har åkt den en gång tidigare, men då suttit i en bil. Vi visste att det var betydligt mer trafik än här i byn, men det kändes ändå som raka vägen, sist vi åkte dit.
För det första missade vi avfarten som vi skulle in på, så vi hamnade på gator som vi inte alls kände igen, men eftersom man fått ärva någons bra lokalsinne i släkten, så kände jag ingen panik att vi inte skulle hitta ut igen.
Däremot kände jag lite panik när vi plötsligt stod i en korsning, som var 3-filig, och vi visste inte åt vilket håll vi skulle och kände inte igen oss alls. Men vi klämmer oss in bland bilar och lastbilar och kör runt och ser om vi till slut ska börja känna igen oss. Jag får en obehaglig känsla, när jag inte ser varken saranger eller moppar och tänker att man kanske inte ens får köra dem här. Men tillslut ser jag en familj på en sarang och jag känner att vi kan fortsätta snurra lite till.
Vi hittade inte så mycket affärer (kanske för att vi var så koncentrerade på trafiken och framförallt vänstertrafiken) men vi hittade till det stora varuhuset vi hade varit i tidigare. Så där inne handlade vi allt inför kalaset. Det blev lite lego, modell lera, radiostyrd bil och diverse småsaker. På väghem hittade vi en liten marknad och köpte en mini stol, simglasögon och ett gevär.
På väg hem åkte vi förbi en orkidé odling. Jag vet att det är billigt med orkidéer i Thailand, men det är helt galet billigt. 400 bath för en jättestor golvkruka och 5 orkidéer.
Jag har tänkt på hur ekonomisk man är här. Hemma tänkte jag inte alls så mycket på vad saker och ting kostade. Ville jag ha något så köpte jag det. Men i ett land där man kan äta en maträtt t ex för 40 bath (10 kr) och på ett ställe lite längre bort tar de 180 bath, ja då börjar man faktiskt att tänka ganska mycket på det. Eller som härom dagen, när vi köpte vattenmelon. Vi har köpt vattenmelon för runt 20-30 bath, men nu skulle hon ha 50. Jag kände mig genast lurad.
Även i mataffärerna så jämför jag priserna. Heinz ketchup kostar det fyrdubbla mot ett annat märke t ex.
Det har i alla fall blivit lite av en utmaning att äta så billigt som möjligt. Första veckorna tyckte jag att det var kul att vi fick till svenska rätter här hemma. Och visst, vi kommer laga mat ett par gånger i veckan, men att köpa hem en rätt som kostar oss 10 kr och kan rädda en hel eftermiddag, är billigare än att vi ska stå i köket och rulla köttbullar och koka makaroner.
Peter har ju skaffat sig en jättebra app, som översätter det han skriver på svenska till thailändska, så denna vecka har vi testat att köpa hem mat och då skrivit in allt om Oscars allergier, och han har ätit både fried rice och pad thai, som i vanliga fall innehåller både ägg och nätter. Och det har funkat jättebra.
Jag och Siri satt uppe sent på fredagen och blåste ballonger för full hals (fast jag använde en pump) och Oscar blev jätteglad och överraskad när han vaknade.
Häromdagen när vi var i poolen och lekte så rykte Oscar och Siri ihop, och det händer ju titt som tätt. Jag förstår Siri att hon tycker Oscar är jobbig när han tar hennes grejer hela tiden och jag förstår Oscar som tycker att allt som Siri har är intressant, han ser ju verkligen upp till henne och tar efter allt hon gillar och gör. Men jag blev så trött på bråket och sa ifrån, att nu räcker det och jag vill inte vara med och bada när det bara blir bråk om allt möjligt. Jag satte mig lite surt i trappan i poolen. Då frågar Oscar, mamma är du ledsen? Ja, svarar jag. Jag blir så ledsen när ni bråkar och jag vill bara att vi alla ska ha roligt tillsammans och inte bråka. Då säger Oscar något, som får mina ögon att tåras. Mamma, var inte ledsen. Du är min bästa vän. Alltså dessa stora ord från en så liten människa är ögonblick man önskar att man kunde lägga i en liten ask och plocka fram när helst man behöver.
Denna lilla unge är så himla klok och kärleksfull. Jag älskar verkligen att han är en egen liten person med så stark vilja och tar sig fram på hans egna lilla sätt.
Är vi i affären och ska köpa något, så tar jag alltid fram det han "bör" ha, men så överraskar han alltid och tar något helt annat. I Bangkok frågade jag om han inte ville ha foppa tofflor med stålmannen eller spiderman. Nej, jag vill ha de rosa. Och så fick det bli.
När vi skulle köpa keps så pekar han på en solhatt. Den vill jag ha. Och favoritnattplagget är en av Siris gamla nattlinnen. Ja, det här med genus är något han verkligen är bra på och lär mig att tänka på.
.